Äldre nyhetsbrev

Serendipitet har förändrat livet i stort och i smått.

 

Det som finns måste vi ha ett namn för, annars kan vi inte prata om det.  Och det vi sätter namn på tydliggörs.

Spencer Silver, en forskare på 3M, ska ta fram ett superlim och misslyckas. Han klistrar ihop två papper och limmet släpper. Praktfiasko. En annan forskare ser resultatet och tänker: vad smart! Där föddes Post-It-lappen.

Erik Fleming åker ifrån sina bakterieodlingar över en weekend. Kommer hem senare än tänkt och ser att det bildats mögel i skålarna och bakterierna har dött. Besviken tänker han kasta odlingarna innan han blir nyfiken på vad som hänt. Där föddes penicillinet.

Män med hjärtfel fick en medicin som funkade sådär men den hade en biverkan, ökade erektionsförmågan. Viagra.

Västerbottensosten kom till av misstag. Mejerskan Ulrika Eleonora Lindström på Gammelbyns Mejeri i Burträsk hade det jäktigt en dag 1872. Hon var tvungen att flera gånger avbryta omrörningen i ett ostkar för att sköta andra uppgifter.

Det var fyra exempel på serendipitet. Ordet står för upptäckter som kommit till när man egentligen varit ute efter något annat. På engelska är ordet vanligt, på svenska ganska okänt.

Kanske kan man bli mer uppmärksam på om det som i förstone ser ut som misslyckande kan ha ett värde ändå, om det finns ett namn, ett begrepp som man kan hänga upp det på.

Webbmötena är en (oändligt) stor kostnad.
För företag och samhälle.

Jag menar inte det uppenbara, att vi inte träffas irl. Det har vi lärt oss att hantera.
Jag menar inte det lika uppenbara, att det tar tre fyra fem minuter innan mötet är up and running. Det är vi inställda på.
Jag menar inte heller att alla webbmöten i början av pandemin kortade vår arbetsdag. För att nu förlänga den. Vi har nu webbmöten om struntsaker. (McKinsey).
Jag menar inte heller, men nu börjar vi närma oss, att webbmöten är så formaliserade. Det finns en agenda som vi följer och checkar av. Bra så, men nu kommer vi till min poäng.

Mellanrummen.

I verkligalivetmöten finns mellanrum och andhämtning. Det är de där stunderna som uppstår då och då och som man kan fylla med infall. Man kan provprata. Efter att man känt av och sett att man kan bli förstådd på rätt sätt, men som inte kan fungera genom en bildskärm. Tankar sagda lika mycket på allvar som för att lufta en känsla. En trevare som någon annan kan hänga på. Och kanske utveckla.

Man pratar ibland om ”dumma idéer”. Taxi utan förare och bilar. Hotell utan rum och personal. Bara en app.

Många av de bästa idéerna börjar ofta som något som sägs i ett mellanrum. Och som därmed varken kräver mod eller behöver vara till fullo genomtänkta.

De riktigt stora och omvälvande tankarna riskerar att krossas i ett vanligt webbmöte. De kan bara födas och få liv i de där speciella stunderna av ett någorlunda tryggt mellanrum och som bara det verkliga livet kan skapa.

Bo Plars

Det typiska webbmötet:

DET SOM STÅR I FOKUS EXPANDERAR.

Skärmavbild 2021-05-21 kl. 11.08.04
Så säger psykologer. Gruset i skon växer och förstör promenaden. Ilningar i tänderna förstör måltiden.

Idag står pandemin tydligt i fokus, över hela världen. Mycket av vårt tänkande utgår från ett nu i pandemin och ett efter pandemin. Men när vi försöker tänka hur det blir i morgon glömmer vi ofta bort att framtiden alltid handlar om nuet. Vi drar ut händelselinjer. Mycket blir rena fantasier, annat blir tro och förhoppning och bekräftelsebias. Svajigt underlag för framtidsplanering.

Ett tydligt exempel är att man pratar om ”det nya normala”. Man menar att när pandemin är över hamnar vi i ett normaltillstånd. Va? När var det normalt senast? 2019 eller 2015 eller 2005 eller…? ”Det nya normala” måste nog mest ses som en önskesanning, ett tillstånd där man kan koppla av och ha koll på det mesta.

Jag själv tror att ”det nya normala” blir som det varit tidigare: omstörtande innovationer, en än snabbare digitaliseringstack, AI och sånt som vi inte har en aning om idag

Jag tror att Jeff Bezos har förstått hur man hela tiden måste se på framtiden med sitt ”remember, it´s always day one”. Och det har ju gått ganska hyfsat för honom.

Aikido instructor George Leonard on mastery:
”How long will it take me to master Aikido?” a prospective student asks.
”How long do you expect to live?” is the only respectable response.

Ännu lite äldre nyhetsbrev

 

För ett par år sen. Vi var i New York ett gäng. Vi hade förberett oss ordentlig med att kolla vilka krogar som gällde och framför allt vilka nya barer man absolut inte fick missa. Vi sitter på en rooftopbar, Broadway, corner Van Buren St., Brooklyn, ”som ni inte får missa, det är den coolaste just nu” enligt vår kompis modefotografen.

Vi sitter och njuter av tillvaron, tar in intryck, när J börjar bli otålig. ”- Ska vi dra vidare?” ” – Varför det? Och vart då?” ” – Vet inte men det kanske finns nåt ännu tuffare i närheten. Nu har vi ju sett det här.”

Kanske tar vi med oss beteendet från den digitala världen till den fysiska. Det kommer alltid nytt och åter nytt. (Herakleitos skrev för 2 500 år sedan att den som står i ett rinnande vatten skulle omslutas av nytt och åter nytt vatten. Idag står vi i en störtflod – Panta rei på speed).

Nuet blir omedelbart historia. Inte stanna, snabbt till nästa intryck. Fear of missing out är starkare än risken att browsa sig förbi det egentliga livet.

Man kan tycka vad man vill om det, men det är ändå mot den bakgrunden framgångsrik kommunikation ska skapas. Lite svårare att stå ut i bruset, att få folk att stanna upp. Men tricket är enkelt och kräver mod, det handlar om att vara tillräckligt intressant.

 

I takt med att nuet blir ännu mera nu hamnar sen ännu längre bort. Det här kan vi se på en massa områden. Företagen ökar direkta säljinsatser i nuet på bekostnad av mer långsiktigt branding-arbete. ¹  De politiska partierna gör snabba utspel som tumlar runt i sociala medier och står inte att känna igen i morgon. Visioner sitter trångt till just nu.

Många av de stora företagen och de flesta mindre saknar en vision. Många av de som har en vision förstår inte att de förväxlat mål och vision. Nästan alla har drabbats av tankelättja ofta förenat med en underskattning av läsaren när de formulerar sig.

”Att leverera service i världsklass till våra kunder”.

”Vår vision är att vi ska väljas med stolthet av våra kunder och medarbetare för att vi upplevs som ett ansvarstagande företag”.

”Att förbättra människors liv genom att erbjuda fler och bättre valmöjligheter”.

Tre jätteföretag tror på allvar (?) att de här överdrifterna är visioner som ska attrahera kunder och göra medarbetare stolta!

Det här är en vision.
Visionen är en plats eller ett tillstånd i framtiden som en producent bjuder in till för att möta sina kunder. Och kunderna kommer dit bara om de också tycker att det är en plats eller ett tillstånd som de själva längtar till. Det måste vara något som inte riktigt finns nu men som vore bra om det fanns. Visionen knyter samman tillverkare och brukare i en allians av tillit och förhoppning. En önskan om en gemensam samvaro.

Om jag ska fortsätta hacka på de tre visionerna ovan så kan man ju säga att service i världsklass finns redan, liksom ansvarstagande företag och valmöjligheter. Jämför med Steve Jobs vision om att Apple ska befria människor kreativitet. Eller Martin Luther Kings I have a dream.

Men den enes bröd. Fältet är öppet för den som tar sin omgivning på allvar och som håller upp en framtidsbild som är både spännande och tilltalande.

  1. Källa: Les Binet and Peter Field.

 

Charles Revson skapade tillsammans med sin bror Joseph kosmetikföretaget Revlon. Företaget blev en snabbväxare och efter tiotalet år var Revlon ett mångmiljonföretag (i dollar) och ett av de mest spännande namnen inom sin bransch.

Framgången förklaras med att Charles Revson inte bara var en driven affärsman och säljare utan också att han var en föregångsman inom marknadsföring och kommunikation.

Det beskrivs ofta med en förklaring han gjorde i samband med att han visade runt några besökare i sin fabrik: ”Här inne tillverkar vi läppstift. Där ute säljer vi hopp.”

Det är en förklaring som i sin poetiska enkelhet sätter fingret på en av de svåraste förflyttningar ett företag kan göra. Och måste göra om man ska lyckas.

Hur tar du klivet från vad du tillverkar till vad människor köper? En sak är säker, ingen köper vad du gör, de köper bara det som känns viktigt för dem själva.

 

 

Ta ett steg tillbaka och betänk utvecklingen.

För 2 miljoner år sedan betraktade Homo Sapiens omvärlden med stor uppmärksamhet.
För 20 000 år sedan avbildade människan sin omvärld i fantastiska grottmålningar.
För 200 år sedan började läsandet sprida sig bland människor i allmänhet.

Evolutionen har gjort att vi tolkar en bild 60 000 gånger snabbare än text.
Den som förstår det blir bättre på kommunikation.

 

Aldrig någonsin har människor varit så trötta på reklam som nu. Inte bara att den tränger sig på oss över allt, den är så förbannat tråkig också. Huvudskälet till att det blivit så är den snabba digitaliseringen. Antalet kanaler ökar dramatiskt och kontinuerligt. Lockelsen finns i att hitta kanaler till just den egna målgruppen som gör det möjligt att skicka ett anpassat budskap som är säljdrivande. Kan vi bara hitta rätt mottagare med ett kort och snabbt erbjudande så är vi hemma med ROI.

Tror man.

Men hur går det med varumärket, det som för avsändaren är ett löfte och det som för mottagaren innebär förväntan och där samspelet kan beskrivas som tillit. Varumärken byggs över tid och får en push i beslutssituationer. Varumärken måste byggas för en bredare grupp än för den som blir huvudkonsumenter. Vad är poängen med att köpa en Rolex för 50 tusen om ingen i omgivningen känner till statusen? Räcker det att man själv vet att när man handlar på Patagonia så går 1% till miljörörelsen, eller känns det bättre om andra också vet det? Vad betyder det för chaffisen att han kör samma Volvo som uppmärksammats i Van Damme-reklamen?

Är det alltid annonsören som skapar en målgrupp eller kan det vara tvärt om? Och hur går det då med för smal kommunikation?

Det här gäller B2B lika mycket som B2C. Det smala budskapet som sänds i en digital kanal måste kopplas till eller kapitalisera på en bredare berättelse eller löfte för att fungera.

Reklam och konsumtion är sociala.
Vi vill gärna dela upplevelser med andra, om någon annan tycker som vi gör så blir upplevelserna starkare. – Har du sett den där filmen? – Har du läst den där boken? – Har du sett Volvo-reklamen där Jean-Claude Van Damme stå på två lastbilar?

Dessutom ökar trovärdigheten i breda budskap. (Det är lätt att ljuga för en människa i en smal kanal, men man kan ju inte ljuga för en stor grupp, då blir man ju avslöjad, tänker nog de flesta av oss).

Reklamtröttheten kan vara en gåva.
När alla är trötta på reklam har du två val. Det ena är att fokusera ännu mer på att finkalibrera en kanal till din målgrupp – och hoppas att du inte tråkar ihjäl dem. Det andra är att se det som en möjlighet att kunna stå ut i en trögflytande ström av tråkig kommunikation. Jag tror inte att du behöver hjälp att välja men för tydlighetens skull.

All kommunikation sker på mottagarens villkor. Intressen, behov och annat styr.

Kommunikation är en byteshandel. Mottagarens insats är det dyrbaraste som finns, den snabbt tickande tiden. Om du som mottagare ska investera den måste du redan från början tycka att det rimligen är värt det. (Och det som är tråkigt har ett svagt bytesvärde.)

Den här utvecklingen är det som skapar digitaliseringens Janus-ansikte. Fördelen i att kunna nå ut ganska exakt mot nackdelen i att vara b-o-r-i-n-g.

Men om man vet att det förhåller sig på det sättet så har man ju valmöjligheten.

 

När det mesta skakar omkring oss söker vi efter lugn och ro. Ett ställe att vila på inför nästa ansträngning. Pandemin skakar om det mesta, och det riktigt ordentligt. Vi frågar oss hur det ska bli sen när pandemin är över, för den kommer väl att gå över? Så småningom? Och platsen vi längtar till kallas Det Nya Normala. Ett ställe som vi känner igen oss på.

Många pratar om det nya normala och som är det vi nu måste anpassa oss till vare sig det gäller zoom-möten eller att hålla sociala avstånd och tvätta händerna. Det är det nya normala som sen kommer att gälla ett bra tag. Men mycket längre framåt kan vi inte tänka. Vi har svårt att släppa den trygga sargen.

Vad är normalt?
Men tänk om det inte finns något normalt. Tänk om det aldrig har funnits något normaltillstånd för företagande i den digitala eran. Tänk om det är så enkelt att digitaliseringen skapat en förändringsrörelse som bara ökar i hastighet.

Digitaliseringen förändrar samhällen, nationer, levnadsvanor. Utopi möter dystopi. Då och då flyger det upp en svart svan som vi inte kunde förutse. Det är nog det nya normala, att vi aldrig i mänsklighetens historia fått acceptera ett flöde av så intensiva förändringar som nu.

När var det annars i så fall senast det var normalt, 2019 eller 2017 eller 2005?
Historien handlar alltid om nuet. Historiska fakta kommer till liv först när vi jämför med nuet. På samma sätt är det med framtiden, vi kan bara försöka förutsäga framtiden utifrån hur det är nu. Och det enda vi kan vara riktigt säkra på, om vi ska vara uppriktiga mot oss själva, är att det inte kommer att bli som vi tror.

Vinnare i den utvecklingen är i alla fall inte den som hoppas på att allt ska återgå till något som aldrig varit.

 

Alla vet att om man inte får några returer håller produktionen förmodligen för hög kvalitet. Man ska helst ligga på gränsen, tillräckligt många för att man inte ska investera för mycket i råvaror och processer, men inte så många att man skadar varumärket och förtroendet.

Steve Jobs var inte en sån person. Han krävde total perfektion. Det uttrycktes bland annat i att insidan av produkterna skulle vara lika estetiska som utsidan, även om ingen kunde komma på idéen att öppna dem. Steve Jobs hade en del bokstavskombinationer, om man får tro hans levnadstecknare Walter Isaacson, men om man jämför med Jiro Ino så väger han in i flugvikt

Monotoni och mästerskap.
Jiro Ino har ägnat drygt 80 år att göra samma sak om och om igen, varenda dag. Varje dag förhoppningsvis aningen bättre än dagen innan. Vecka efter vecka, år efter år. Hans passion är sushi. Till stor del handlar sushi om råvarorna. Den som tillagar sushi måste veta hur de bästa råvarorna ser ut, vem på fiskmarknaden som har samma kunskap och att orka vara på plats när marknaden öppnar för att komma över de bästa bitarna. Jiro Inos mästerskap visar sig sen i tillagningen, passionen som blev till perfektionism. Samt i förmågan att uthärda upprepning, att göra samma sak år ut och år in – utan att tröttas.

Han öppnade en liten restaurang i en av stationerna på Tokyos tunnelbana. Liten ska läsas bokstavligt, restaurangen har tio platser. Där nötte han på. Monotonin lönade sig. Efter hand växte berömmelsen. Michelin bekräftade kvaliteten med tre stjärnor.  Världens bästa sushi! Väntetid på ett bord var flera månader. Att en gång få äta på Sukiyabashi Jiro har stått på många foodies bucketlist.

Restaurangen har ingen dresscode men Jiro sätter gränsen vid shorts och sandaler. Gästerna informeras om att inte bära stark parfym. Den som tar upp mobilen och tar en bild klassas direkt som en person som inte har självkontroll nog för att fokusera på rätten.

Kan man som företagare lära sig något av Jiro Ino?
Förutom det uppenbara att passion och besatthet kan skapa en unik ställning? Vet inte. Kanske att man kan besegra en galen värld om man har modet att sticka ut. Lugnet som tycks finnas där alla andra står i en sammanhållen grupp är bedrägligt.

 

Lite inspiration:
https://www.poetryfoundation.org/poems/57243/how-to-be-perfect

Här kan du läsa mer av Ron Padgett…
https://www.poetryfoundation.org/poets/ron-padgett

…och andra amerikanska poeter och författare.
https://www.poetryfoundation.org/

 

Elizabeth George är deckardrottningen. Hon har belönats med ett flertal priser. Hennes böcker, som alla utspelar sig i England, går ut i miljonupplagor över hela världen. Hennes böcker har också blivit framgångsrika TV-serier producerade av BBC i England under namnet The Lynley Mysteries.

Att bry sig om kan vara att man vill veta hur det går för personerna i en bok.
Att bry sig om kan vara en önskan att veta hur din produkt kan berika mitt liv.
Att bry sig om kan vara hur du möter dina kunder när de handlar.
Att bry sig om är alltid hur du möter klagomål och besvikelser

 

Vi har väl alla något vi inte klarar oss utan på arbetet? Det kan vara en speciell penna eller ett anteckningsblock som bara måste finnas där för att klara dagen. Och som du har ett lager av ifall det skulle ta slut hos leverantören.

Lugn, du är inte ensam. Här kan du se några andra som har samma problem.

 

 

Titta på konst i Paris. Här hittar du konst från Paris muséer utan att du behöver miljökompensera.

 

I Nusnäs sitter man och täljer dalahästar inför turisternas blickar. En kvinna frågar mannen som varsamt formar materialet:
– Hur gör du för att skapa så vackra hästar?
Och mannen svarar:
– Jag tar bara bort det som inte är häst.

En eftersträvansvärd ambition i många sammanhang, inte minst i marknadsföring och kommunikation.

Vilken sida på er hemsida lockar flest besökare? Om ni bedriver en verksamhet som de flesta andra så är det Om oss som kommer på någon av de första platserna. Och det är ju bra, under förutsättning att sidan skapats utifrån den kunskapen.

 

 

Alltså. Efter att vi kommit in på er hemsida för att se vad ni levererar vill vi se vilka ni är, vad ni står för, varför vi ska tro på er – och än mer, varför vi ska tycka om er och vara lojala. Vi vill snabbt bli övertygade om att just ni är rätt val för oss när vi söker underlag för våra beslut. Det är där Om oss kommer in. Den sidan betyder oftast make or break.

Varför är då Om oss oftast så styvmoderligt behandlad? Förmodligen för att det är svårt att berätta om sig själv. Det blir ofta pompöst och med en lång lista med buzzwords. Och framför allt tråkigt. Besökaren är inte intresserad av er, än mindre när ni startade verksamheten och när ni flyttade från Därviboddeförut till Nuborvihär.

Nu är det dags för en paradox: Om oss handlar inte om er, den handlar om besökaren. Han eller hon är bara intresserad av sig själv och söker därför kunskap som gör att han eller hon kan fatta ett klokt beslut.

Kommunikationen sker alltid på mottagarens villkor.
Besökarna bryr sig inte om vad ni gör. De bryr sig bara om vad de kan få, vilka lösningar ni kan erbjuda, vilka lösningar de tycker är viktiga. Det är därför du ska börja med kundens behov. Strunta i superlativen som ingen orkar lyssna till och kom med fakta. Tips: vad är det man brukar fråga er om när ni träffar kunder och prospekts irl. 

Låt texten till Om oss-sidan gå igenom en BS-detektor så att det mesta svamlandet hur duktiga ni är och vilka fantastiska visioner ni har försvinner. Var konkret, prioritera fakta och undvik överord. Berätta vad ni gjort, varför ni gjort det och vad det fick för konsekvenser för era kunder. Sen kan vi som besökare själva berätta hur vi reagerar och om vi tycker att det är fantastiskt eller inte. Försök inte att trycka på oss uppfattningar vi inte har.

Om oss handlar alltså om möten mellan människor. Analogt och digitalt. Och som besökare vill vi gärna veta mer om den andra. Varför vi ska göra affärer med varandra? Vi vill veta: vad är det ni tror på? Vad är det ni erbjuder mig som människa och beslutsfattare. Och ser vi ett foto kan vi lättare ta till oss ord och intryck. Vår hjärna funkar på det sättet: en bild på en människa väcker vår uppmärksamhet. Den sätter igång vår fantasi. Andra människor är intressanta. Eller den eviga sanningen: Det mest intressanta för oss människor är andra människor. Det gäller även på hemsidan.

Ännu ett riktigt effektivt sätt att inte utnyttja Om oss är att se på sidan som en statisk sida. En sida som inte behöver ändras. Men tillvaron är i ständig och snabb förändring. Besökarna är inte desamma, de ändras, allt omkring er ändras. Och om sidan egentligen ska handla om besökaren så måste den ändras minst lika ofta som alla andra undersidor.

Om oss handlar inte om hur bra och duktiga ni är, bara. Det är sidan där ni också bjuder in andra till att dela er vision, till att dela en framtid som ni båda tror på och vill skapa.   

Jag har kommit i kontakt med ett företag som är en snabbväxare. På bara fem sex år har de gått från start up till över hundratalet medarbetare. Förklaringarna är naturligtvis flera. De löser på ett smart sätt problem som människor och företag har. De har en hög innovationsgrad, avståndet till efterföljarna får aldrig minska. De står sig bra i den internationella konkurrensen inom en bransch där flertalet sitter fast i lösningar som funkar sämre. Och de har lätt att dra till sig nya medarbetare. Min gissning är att framgången har en hel del med deras människosyn att göra.

När man går runt på företaget ser man en A4-text på många platser.

 

Man läcker alltid vad man tänker. I det här fallet att medarbetarna är viktiga, att man litar på dem, att man alltid måste våga vara människa, att det är människor av kött och blod som skapar förändring.

På det här sättet har man klarat av en massa ovidkommande struntsaker som skymmer i arbetslivet, eller som tar tid och skapar friktion. Som stjäl kraft från det man ska göra.

Företag är verktyg för medarbetares tankar och ambitioner. Och känslor. Känslor måste alltid väckas för att saker ska hända. Ingenting förändras om inte känslor väcks. Du blir inte bäst på något område utan en brinnande vilja. Men du kan heller aldrig bli bäst om du inte kan luta dig mot alla de som finns omkring dig, och känna stöd och trygghet, känna att du både kan och vill uppgå i något som är större än dig själv. Det är ju i det företaget vi vill jobba, där vi blir större än oss själva.

Allt måste kommuniceras. Ingenting händer utan kommunikation. Produkten i sig bär alltid på en berättelse, men den måste förtydligas med ytterligare en berättelse i ord och bild, som förmår bygga vägar in i våra liv. I båda fallen måste vi förenkla så att det unika, det individuellt personliga, framhävs.

Kommunikation måste väcka känslor. Produkter måste väcka känslor. Annars händer ingenting. Mottagaren måste beröras, han eller hon måste uppleva en önskan att bli involverad. Det vi sett till leda, det triviala, väcker inte känslor.

Låt oss se på förenklingens mästare, Picasso. Han tecknar en tjur. Han börjar med att teckna en tjur vi alla känner igen, som vi sett så många gånger. Han tecknar den typiska tjuren.. Den finns redan. Efter hand tar han bort det som inte behöver vara med. Han förenklar tills han hittar sin stil, det som är hans eget bidrag till konsten.

Om Picasso hade varit nöjd med sin första tjur skulle ingen idag känna till Picasso. Inte heller om han stannat efter den andra, tredje, fjärde, femte tjuren. De var också redan tecknade. Picasso strävade efter något som ingen gjort tidigare.

Vad behövde han för att klara av det? Kunskap? Nej, inte i första hand. Begåvning? Nej, inte i första hand. Det viktigaste var modet. Mod att göra det annorlunda. Det mod som gör att man utvecklar sin begåvning.

Han lär ha sagt att ”redan som barn målade jag som de stora mästarna, det tog mig ett helt liv att lära mig rita som ett barn”. Här uppmärksammar han oss på fällan. Att göra saker märkvärdigare än de behöver vara.  Att göra det förväntade, att följa branschklichéer. Att härma det som redan finns. Picasso visste att i förenklingen och reduktionen kommer vi fram till det viktiga, essensen).

Bristen på mod är dyrbar. Det fanns tusentals konstnärer i början på förra seklet. Nästan alla är glömda, Inte för att de var dåliga konstnärer, men för att de saknade modet att vara sig själva. På samma sätt finns det mängder av produkter, eller kommunikation för den delen, som är hyfsade men inte bra.

Alla vill nog göra bra ifrån sig men begränsar sig av konventioner, branschklichéer, av att inte våga stå ensam. För kritiken kommer. Och det är här som modet kommer in – att våga möta kritiken, och att stå ut med kritiken. För kritik drabbar alltid den som vågar skapa nytt.

Men det här resonemanget ska inte tolkas som att ”less is more”. Ta en vacker persisk matta till exempel så ser vi att varje färgskiftning, varje form, varje mönster är avgörande för estetiken. Så är det också med många andra saker vi omger oss: kläder, möbler, mat. Vi får i stället konstatera att ”just enough is more”.

Och det här är den stora utmaningen, att ta bort tillräckligt så att det viktiga finns kvar och endast det. Steve Jobs som också var en modig man. För honom var reduceringen viktig. Han krävde till och med att produkternas insida skulle vara lika estetisk som utsidan, så att alla skulle kunna uppleva essensen.

 

”Med en enkel tulipan uppå bemärkelsedan
Vi har den äran, vi har den äran att gratulera”

Så sjungs det ibland på födelsedagsuppvaktningar. Kanske vill man mena att det enkla är det mer äkta. Inte så tillgjort eller konstlat.

Men idag går man åt motsatta hållet i de flesta branscher. Man säger: Vi måste ha ett bredare sortiment. Med tanken att då kan man nå fler människor och grupper som har olika önskemål och behov. Att det då uppstår en betydande internkonkurrens kanske man inte tänker på, eller bryr sig om. Konsumentens valprocess sinkas och kanske hämmar beslutet. Både  producent och konsument tappar fokus.

På vissa marknader kan det fungera, på andra inte. Ett känt test är när man bjuder in människor till att provsmaka sex olika marmeladsorter och sen som ersättning få en burk med den smak man tyckte bäst om. I en annan grupp fick man smaka på 12 olika marmeladsorter och fick också här välja en som ersättning. I det första fallet var preferensen solklar och man valde snabbt sin favorit. I det andra fallet hade testpersonerna svårt att plocka fram en favorit och en del lämnade testet utan att ens orka välja en gratisburk.

Alternativen blev för många och sambandet insats och belöning blev inte tillräckligt lockande. Det var helt enkelt för jobbigt för att bara få en marmeladburk.

Låt oss återvända till blommorna. Vi hamnar då och då i situationen att vi skulle vilja visa uppskattning, uppmuntran eller kanske mer intima känslor och tänker att en vacker bukett blommor skulle kunna vara en bra bärare av det vi vill förmedla. Och då börjar uppförsbacken. Vi ska ta oss till en blomsterhandel. Väl där ska vi bestämma en summa för buketten – inte för snålt, inte för dyrt. Sen ska vi lotsa blomsterhandlaren igenom stora delar av sortimentet för att skapa en bukett. Men kan man verkligen stoppa in rosor, kan inte det misstolkas? Och ser buketten inte lite ynklig ut i alla fall? Hur ska jag sen få över den till mottagaren, med bud blir ju ganska dyrt. Den från början vackra tanken har ersatts av osäkerhet och stress. Valfriheten tar mer ifrån oss än den skänker. Det enkla blir för komplicerat. Vi avstår.

En blomsterhandlare i Melbourne har gjort den här hemläxan:

https://www.littleflowers.com.au/

Vi älskar att fatta enkla beslut. Ett varumärke vi litar på. Ett okey pris. Och att man gör det enkelt för oss hela vägen, från hur vi ska välja till vad som händer när vi valt. Den som förenklar bäst vinner. Man kan kalla det ”visad omtanke”.

Eller ”krångla inte till det”!

Inom tungviktsboxningen finns uttrycket ”the bigger they are, the harder they fall”. Lätt att föra över till näringslivet. Den som blir riktigt stor riskerar nästan alltid att bli lite tyngre, lite osnabbare, lite orörligare. Ibland också självgod och grandios. Kodak och Nokia är de självklara exemplen, men listan kan göras lång. (Vi ska inte göra oss lustiga över att de inte såg farorna. De såg farorna men de var för tröga.). Det kommer med territoriet att den som blir marknadsledare alltid lämnar blottor.

Låt oss ta Gillette som exempel. Gillette är giganten. Gillette är synonymt med rakning. Visst har man blivit utmanad genom åren, men alltid lyckats slå tillbaka. Utmanarna har slagit på rustningen, utan att hitta den oskyddade glipan.

Men någon som identifierat sårbarheten hos Gillette är Dollar Shave Club.

Filmen förklarar det mesta:

Det är lätt att respektera Gillette, men att gilla dem? Det är lättare att gilla Dollar Shave Club, inte minst för att de är utmanaren som parodierar marknadsledaren på ett befriande sätt.

Det här leder mig till en käpphäst: Man ska gilla att ha en riktigt bra och stark konkurrent. Det gör livet så mycket enklare. Det är som i japansk stridskonst, man använder motståndarens styrka till ens egen fördel.

Låt oss ta ett exempel. IKEA är världens mest framgångsrika möbelvaruhus. Här hemma konkurrerar MIO med IKEA. På hemsidan, i tevereklamen, i allt man göra berättar MIO att man har nedsatta priser och rea. Strategin är att använda ett betydligt högre men nedsatt pris för att konkurrera med lågprismästaren! Hur många tycker det verkar vara en klok strategi? Räck upp en hand! Varför letar inte MIO i stället efter akilleshälen?

Nu svajar det lite. Man vill förnya sig. Men man väljer en äventyrlig (läs korkad) väg. Nu heter man inte bara McDonalds, man heter också Donken. Det betyder att man har två varumärken man ska fylla med innehåll. Ett officiellt och ett lite folkligare som nu också märkligt nog är officiellt.

En utgångspunkt i varumärkesbyggandet är att man ska vara konsekvent, man ska vara tydlig, man ska inte skoja med varumärket. Namn och logotype är heliga. Eftersom det är de som fylls med värde i allt man gör. (Eller som dräneras på värde när man är otydlig eller när man som VW hamnar i nyhetssändningarna för att man lurats.) Ett varumärke ska ha ett tydligt innehåll och inte läcka.

Men lika konstigt är hur man tänkte när man gjorde just Donken till ett varumärke. Donken är ett smeknamn som kunderna skapat. Det visar att McDonalds är en accepterad del i samhället och i människors liv. Hade de varit ointressanta hade ingen hittat på ett smeknamn, och nu inträffar det märkliga. McDonalds lyfter bort ett varmt och mänskligt smeknamn och gör det till sitt. Hur tänkte man då? Ska kunderna säga McDonalds eller Donken och går det lika bra med båda? Eller hitta på ett nytt smeknamn? Det som tidigare förde många kunder närmare fjärmar i stället.

Man offrar ett smeknamn som visar att kunderna gillar Mc Donalds för att ett kort tag använda det inställsamt och kladdigt.

McDonalds Sverige är ensamma om det här synsättet. Än så länge har jag inte sett Ålle (Åhlens), Merca (Mercedes), Burkens kallingar (Björn Borg). Och jag tror förklaringen är enkel, de förstår att människor uttrycker sitt gillande så långt att de hittar på och förenas av ett smeknamn. Klokt!

Kommunikation handlar om att påverka, förändra, förmedla kunskaper som blir till insikter, som i sin tur förändrar vårt mindset. Och kanske till och med våra handlingar.

På 1800-talet fanns det vanföreanstalter för barn som var vanföra, alltså hade svåra rörelsehinder. Sen pratade man om handikappade som i sin tur ersattes av begreppet funktionshindrade och som nu benämns funktionsvariationer eller funkis.

Är det bara nya etiketter på samma innehåll? Nej, det beskriver också en förändring i attityder och kunskap. I bästa fall är det vägen till det inkluderande samhället där alla är med.

Engagerade människor har skapat grupper som arbetat med det här förändringsarbetet (liksom inom många andra områden). Och man når resultat. Paralympics är ett exempel på hur långt man kommit. Det är en manifestation i sig. Men att vi där kan se människor med funktionsvariationer tävla mot varandra, att vi åskådare kan förundras och beundra deras prestationer på samma sätt som vi gör med de som inte har etiketten funkis, det är den stora vinsten. Det förändrar oss.

Den här filmen är ett fantastiskt exempel på hur man kan förändra vår syn:

Storytelling är ett begrepp som slitit sig ut ur managementskans mer precisa användning  och urvattnats så att det nu kastas in i samtalet lite hur som helst. Det betyder att begreppet inte bara används slarvigt utan också många gånger felaktigt. Och det är ju alltid sorgligt om man ägnar sin kraft åt något man tror men som i själva verket visar sig vara något annat.

Om vi tittar på vår hjärna så är den konstruerad för berättelser. Sen urminnes tider har kunskapsöverföring och mottagande skett genom berättelser. Världens mest lästa berättelser hittar vi i Bibeln. Politiker försöker med starka berättelser förändra samhället. Idag fascineras vi av en uppsjö teveserier.

För att rensa lite i debatten om storytelling vill jag lyfta några grundläggande saker.

4. Storytelling handlar om oss. FEL
Många, kanske de flesta (det ser man när man besöker olika hemsidor), förväxlar storytelling med berättelsen om verksamhetens historia. ”1987 började vi tillverkningen i Motala och sen…”. Det är en navelskådande syn där man överskattar intresset för det egna. Varför skulle någon utomstående vara intresserad av uppräkningen av en radda händelser?

Storytelling handlar alltid om den andre, den som vi berättar storyn för. (Det är på samma sätt som med visioner, och det kommer jag tillbaka till i ett kommande brev.) Vår berättelse måste skapa en bakgrund, en scen, där mottagaren känner igen sig, vill vara delaktig som en av huvudrollsinnehavarna. En story måste alltså vara inbjudande och framhäva lyssnarens liv, önskningar och kanske till och med klokskap.

5. Storytelling är det som vår hemsida berättar. FEL
Ditt varumärke är ett löfte. Det löftet byggs av en mängd saker, som texten på hemsidan, i broschyrer, i powerpoint-presentationer. Men en brand story sträcker sig vidare, den handlar inte bara om vad du säger till folk. Den är vad människor tror om dig baserat på de signaler produkten sänder: den sammansatt bilden av fakta, känslor, tolkningar, förhoppningar. Vilken typografi du använder, vilka färger, hur förpackningen ser ut (tänk på Apples förpackningar), dina medarbetare. Allt blir till delar av en historia. Storytelling är fakta med själ.

Om du ska kunna driva en framgångsrik business som bygger lojalitet, som blir känd och omtyckt och respekterad, då måste du börja med din berättelse. Och din berättelse måste vara intressant, varm och göra den andre delaktig. För det är när kunden känner sig delaktig, inte bara en åhörare, som lojalitet skapas.

6. Vi fokuserar på att göra bra grejor till schyssta priser istället. FEL
Bra och pålitliga produkter är en självklarhet som inte räcker. De måste också ingå i ett sammanhang.

Vi människor vill alla uppgå i något som är större än oss själva. Så är det för oss alla; vi är sociala, vi vill bli sedda och uppskattade, vi vill tillhöra en avgränsad grupp och det är lika viktigt som att vi vill visa avstånd till andra grupper. När vi gör något med ett tydligt syfte vill vi vara beredda att synas av andra i vår grupp; det kan vara val av bil, vin, kultur, elektronik eller nästan vad som helst. Vi väljer för att få något som ingår i berättelsen om vårt eget liv. Vi väljer för att få ingå i något mer än oss själva. Och då underlättar det om våra alternativ förmedlar olika berättelser som vi kan förhålla oss till och som bekräftar oss för andra.

Så oavsett vad du gör eller tillverkar kan du bara bli riktigt framgångsrik om din berättelse väcker känslor. Om du tillför värde i andra människor liv. Det är den stora utmaningen när man skapar sin berättelse, att man berikar andra människors liv, att man i någon mening bidrar till ett bättre samhälle.

Glädjande.
Utgångsläget kan inte vara mer tacksamt. Vi människor älskar berättelser. Vi berättar berättelser om oss själva för oss själva varje stund, vi läser böcker, vi lyssnar på musik, vi skvallrar, vi slukar teveserier. Vi berättar gärna historier om våra olika inköp för andra. Allt vi ser, hör och gör blir till delar i berättelser.

Om du berättar din historia på ett klokt sätt kommer människor älska att ta del av den. Och mer, de kommer att berätta den vidare för sina bekanta, som också vill lyssna till en bra berättelse.

Kan det vara tacksammare?

 

Storytelling är ett begrepp som slitit sig ut ur managementskans lite mer precisa användning  och urvattnats så att det nu kastas in i samtalet lite hur som helst. Det betyder att begreppet inte bara används slarvigt utan också många gånger felaktigt. Och det är ju alltid sorgligt om man ägnar sin kraft åt något man tror men som i själva verket visar sig vara något annat.

Om vi tittar på vår hjärna så är den konstruerad för berättelser. Sen urminnes tider har kunskapsöverföring och mottagande skett genom berättelser. Världens mest lästa berättelser hittar vi i Bibeln. Politiker försöker med starka berättelser förändra samhället. Idag fascineras vi av en uppsjö teveserier.

För att rensa lite i debatten om storytelling vill jag lyfta några grundläggande saker.

1.”Vi har inte börjat med storytelling än” FEL
Exakt så formulerade sig en ledare för ett stort företag när vi gick igenom tänkbara kommunikationsmedel. Han utgick alltså ifrån att storytelling är något man kan knäppa på och fram till dess händer ingenting. Sanningen är naturligtvis att man pratar om det här företaget och dess produkter ändå. Medarbetare, leverantörer, kunder och andra intressenter hittar på en berättelse som överensstämmer med deras kontakt med företaget, med deras associationer, med deras förväntningar och erfarenheter av liknande verksamheter.

Berättelsen skapas hela tiden. Den avgörande frågan är om man vill styra den eller inte, om man i så fall accepterar att det i stället för en sammanhållen berättelse uppstår en mångfald av olika och spretande berättelser.

2. Det handlar om att hitta på en bra story. FEL
Vi människor berättar historier om oss själva för oss själva och för andra. Det är en ständigt pågående process. Vi lever vår berättelse och berättelsen blir en del av vårt liv. Vi utvecklar den och vi förfinar den. Berättelsen påminner oss om vilka vi är eller vilka vi vill vara. På samma sätt är det med ett företags storytelling, berättelsen måste vara sann i den meningen att när man kommer i kontakt med företaget, dess produkter, dess leveranser så bekräftas berättelsen och i bästa fall förstärks. En påhittad story är en korkad story.

Vår egen pågående inre berättelse skapar verkligheten. Vi skapar en berättelse för att kunna leva. På så sätt är det med storytelling för verksamheter också. Och vill man förändra verkligheten får man börja med att förändra berättelsen. Ingenting ändras innan mindset och attityder ändras.

3. Man måste ha tid på sig om ska dra en bra historia. FEL
Storytelling handlar inte om tid, det handlar om närvaro. Den som förmår komma kunden närmast vinner. Men det går inte att köpa sig in i folks hjärtan eller hem eller plånböcker, man måste förtjäna det. Om du inte blir en del av kundens egen berättelse reduceras du till något diffust och ersättningsbart.

Din berättelse måste komma i många former men med samma kärna. I en kort elevator pitch. I hur du följer upp en leverans. I hur du handskas med reklamationer. I hur du ser på dina medarbetare.

Det kanske viktigaste är att du har modet att vara tydlig. Du behöver inte betyda något för många, men du måste betyda mycket för några.

Som en illustration till att man kan beskriva starka känslor i ett kort format kan du läsa denna novell av Ernest Hemingway, mästaren i att uttrycka mycket med få ord.

Företags marknadsuppträdande har länge varit detsamma. Utgångspunkten har varit: hur ska vi få dem att tycka om oss? Vi tillverkar något, låt oss nu berätta hur bra vi är på det är vi gör.

Det är kommunikation som vi förknippar med reklam men som finns i alla sammanhang, på alla nivåer. Vi argumenterar för att någon ska tycka om oss och det vi gör. Och skälet är enkelt: för att lyckas måste man vara känd och omtyckt.

 

 

Men det var ett uppträdande som gällde för lokala marknader, begränsad konkurrens och konsumenter som bara kunde ta emot information. Nu måste vi skifta fokus. Vi lever i  en global tillvaro där vi översvämmas av valmöjligheter. Vi orkar inte ta emot all information som riktas till oss.  Vi möts av budskap som är skrikiga eller vinklade eller bara lustigheter utan mening för att vi ska lockas stanna kvar framför teven.

Dessutom. Nätet har förändrat spelreglerna på många sätt. En, som är avgörande för vårt resonemang, är att vi som konsumenter tidigare var objekt, vi befanns oss i utkanten av händelser och information. Idag är det precis tvärtom, vi befinner oss i centrum som det ser ut från vårt uppkopplingsperspektiv. Vi är ett tydligt subjekt. Vi tar del av de budskap som vi vill och som vi känner för. Och vi delar med oss av det som vi tycker är viktigt.

 

 
Nu är det viktigt att bry sig. Och bäst om an bryr först.

Som företagare måste vi nu ställa en ny och helt annan fråga, som låter förvillande lika den gamla men som är motsatsen: varför ska de tycka om oss.

Skillnaden mellan hur ska vi få dem att tycka om oss och varför ska de tycka om oss visar vad som är centrum. Den som säljer eller den som köper.

Den som börjar med den gamla frågan varför ska de tycka om oss börjar också att berätta sin egen historia med förhoppningen att bli omtyckt. De som förstår det nya börjar med kundens historia, det första och tydliga tecknet på att man bryr sig.

Hur gör du själv för att visa att du bryr dig? Vilken historia berättar du som gör att vi ska tro på dig?

Man kan inte begära att människor ska tro på din historia om du inte ger dem något att tro på. Frågan du nu måste ställa dig är: vilken historia berättar du? Och den fungerar bara om människor tror på den, och det innebär ju att du måste visa att du bryr dig.

Några klargöranden.
– Det är lättare att tillverka produkter för dina kunder än att hitta kunder till dina produkter.

– Den bästa marknadsföringen är inte reklam, det är en riktigt bra produkt.
– Det bästa sättet att få kontakt med kunder är att förtjäna det.
– Horisontella tankar och idéer som sprids från en människa till en annan är framgångsrikare än annonsering som kommer uppifrån och riktas nedåt.
– Mer information är poänglöst, det handlar i stället om löften som visaratt du bryr dig.

Ska vi inte annonsera då? Jo visst, men vi måste göra det på ett sätt som visar att vi bryr oss, med reklam som man skulle sakna om den inte fanns.

Den som bryr sig är medveten om sin roll.
Allt vi gör får konsekvenser, våra liv ingår i och hänger samman med det större samhället och till och med världen. Med den kunskapen som vi alla har innebär det också att vi bryr oss om en mängd saker. Vi visar det i de hundratals val vi gör varje dag i olika situationer.

Att redovisa sustainability är att bry sig. Att ha en miljöpolicy är att bry sig. Att bry sig är förutsättningen för den nya delningsekonomin. Crowdsourcing handlar om att bry sig.

De ser vad andra ser och de tänker vad andra inte tänker.
Se dig om i världen. De som är framgångsrika är det inte för att de är intelligentare eller smartare eller har akademiska examina. De är det för att de bryr sig. De bryr sig mer om vad de gör i arbetet, vad de producerar. De bryr sig mer om problem och lösningar. De bryr sig mer om kunder och intressenter. De bryr sig mer om människorna, samhället och till och med mänskligheten.

Det gör också att de har lättare att arbeta hårdare, arbeta sena kvällar och helger, försöka se problem ur en annan vinkel, ta medvetna risker, uthärda de motgångar som alltid kommer, engagera bättre medarbetare. För vad kan vara större och mer entusiasmerande än att bry sig.

Därför har de också en historia att berätta. De vill något. De känner tillförsikten i att de har svaret på frågan: varför ska de andra tycka om oss.

 

 

För några dagar satt jag i ett sammanhang som du säkert känner igen. Ett sånt där vanligt möte där power points berövar orden all betydelse. Det som från början verkar ganska lätt att förstå problematiseras till oigenkännlighet. Det som från början verkar ha en enkel lösning  belastas med så många fakta och kompliceras så mycket att ingen lösning över huvud taget syns möjlig.

Det handlar ändå om människor som till vardags har ett varmt och engagerande tilltal men som när de sätter på sig yrkeshatten börjar prata managementska, med ord som dör så fort de lämnat munnen.

Visioner, missioner och affärsidéer verkar vara platser dit orden gärna går för att dö. Men ett mission statement blir inte lättare att förstå, eller för den delen lättare att leva upp till, bara för att det är långt, invecklat och högstämt. En mission är helt enkelt ett löfte, det här är vår intention. Och missionen ska besvara två frågor: Vad är det ni gör? Vad får det för betydelse att ni gör det ni gör?

Jag illustrerar med några exempel på företag som uttrycker sig enkelt och klart och som är mycket framgångsrika. (Kanske just därför.)

 

TOMS
”Improving lives. With every product you purchase, Toms will help a person in need. One for One.”

WARBY PARKER
”To create boutique-quality, classically crafted eyewear at a revolutionary price point.”
http://www.forbes.com/sites/timmaurer/2013/10/16/revolutionary-retail-test-driving-warby-parker-and-dollar-shave-club/

PATAGONIA
”Build the best product, cause no unnecessary harm, use business to inspire and implement solutions to the environmental crisis.” http://www.patagonia.com/us/patagonia.go?assetid=2047

GOOGLE
”Organize the world’s information and make it universally accessible and useful.”

INSTAGRAM
”To capture and share the world’s moments.”

TWITTER
”Instantly connect people everywhere to what’s most important to them.”

GO PRO
”To help people capture and share their lives’ most meaningful experiences with others—to celebrate them together.”

NIKE
”To bring inspiration and innovation to every athlete in the world.”

FACEBOOK
”To make the world more open and connected.”

JAMIE OLIVER
”Help as many people as possible eat better food and live a better life.”

TED.COM
”Spread ideas.”

AMAZON
”To be Earth’s most customer-centric company.”

LEGO
”Inspire and develop the builders of tomorrow.”

OCADO
”To establish the first new supermarket in a generation.”

De här företagen har några grundläggande saker gemensamt. De uttrycker sig enkelt och tydligt, vilket i sin tur gör det enkelt att ta till oss det de säger. De bjuder in oss, de berättar att de vill oss något, att de anstränger sig för att förbättra tillvaron. De visar att de bryr sig. Och just omtänksamhet har blivit den nya hårdvalutan i en värld som allt mer befolkas av välutbildade och engagerade människor.

Så, varför existerar er verksamhet?

PS: ”Omsorg om människan själv och hennes öde måste alltid utgöra huvudintresset vid alla tekniska strävanden… Glöm aldrig det, mitt ibland era diagram och ekvationer.” Albert Einstein.

 

Det finns två typer av kunskap, sägs det. Planckkunskap och chaufförskunskap. Det var Charlie Munger, Warren Buffets partner, som berättade den här historien efter Enron-kraschen.

Max Planck är kvantmekanikens fader och Albert Einstein lär ha sagt att den som hävdar att han förstår kvantfysik är antingen en lögnare, en idiot eller full.

Nåväl, efter att Max Planck fick nobelpriset i fysik 1918 begav han sig ut på en lång föreläsningsturné i Tyskland. Hans chaufför hade till slut hört föreläsningen så många gånger att han kunde den utantill. Så en dag sa chauffören till Max: ”Jag tror faktiskt att jag skulle kunna hålla föredraget lika bra som du.” Max skrattade och svarade: ”Ja, men gör det då!”.

Vid nästa anhalt bytte de plats och chauffören höll en lysande föreläsning. Men sen kom frågestunden och en man i publiken reser sig och ställer en ganska knivig fråga. Chauffören finner sig snabbt och säger: ”Aldrig hade jag väl kunnat tro att någon i en så kulturell stad som München skulle ställa en så elementär fråga som jag är fullständigt övertygad om att min chaufför kan svara på!”.

Vi är alla fulla av chaufförskunskap och det är bra, hela skolgången handlar om att ta till sig det som andra tänkt och gjort. Men på något område bör vi förvärva planckkunskap om vi ska kunna bli framgångsrika. Det måste finnas ett område där vi är trygga i att vi vet och att vi kan, att vi ser något som alla andra också ser och tänker något som ingen annan tänker. Förhoppningsvis är ett av dessa planckområden det vi sysslar med på dagarna.

Om vi tittar på de företag som kallas enhörningar i USA eller många av den digitala världens snabbväxare så är de grundade av människor som många gånger saknar formell utbildning och kunskaper men som är uppslukade av en idé. Det är planckmänniskor. När vi sen tittar på stora företag som går under leds de ofta mot sin undergång av chaufförer.

Människor med planckkunskap:
Anstränger sig för att både förstå ett ämne och att förmedla sin kunskap.
Säger ”jag vet inte” när de hamnar utanför sitt kunskapsområde.
Är medvetna om sin kunskapsbegränsning.
Pratar om det som känns viktigtoch som uppfyller dem.
När de hamnar utanför sitt område tar de råd från de som vet.

Människor med chaufförskunskap:
Har inte tid eller intresse att sätta sig in i ett ämne.

”Jag vet inte” kommer inte över deras läppar.
Förstår inte var ”kunskapens” gränser går.
Läser alltid från ”manus”.
Det viktiga är att uppträda charmigt och självsäkert.

Det viktiga uttalandet, och som vi hör alldeles för sällan, är: ”Jag vet inte!” När du hör det har du kanske just då lyssnat till en planckmänniska. Om inte har du i alla fall hört det som är grunden till all kunskap: ”Jag vet inte, det måste jag ta reda på.”

Om svaret finns någonstans kan alla inklusive chaufförer ta reda på det. Om svaret inte finns någonstans får vår förhoppning stå till plankmänniskorna.

Francesca Gino, professor vid Harvard Business School, har i olika sammanhang undersökt hur det egentligen förhåller sig.  Resultatet är inte som vi i förstone tror.

Vi kan ta testet med två kvinnor som fick gå runt bland de mest exklusiva modebutikerna i Milano: Armani, Prada, Gucci, Laura Biagiotti, Krizia etc. Den ena klädd i träningskläder, den andra i dräkt och päls. När Gino och hennes kolleger intervjuade de anställda i butikerna så trodde de att testpersonen som bar gympakläder skulle handla både mer och dyrare kläder.

På samma sätt var det med collegestudenter. De ansåg att en lärare på något av toppuniversiteten och som hade skägg och var klädd i t-shirt nog skulle vara mer respekterad av studenterna än en välansad lärare med slips. Det beror på, säger Gino, att man ser dem som att ”de har modet att göra det de vill. Deras status är så hög att de inte behöver följa normerna.” Det här med att casual klädsel ger större respekt gäller bara för de prestigefyllda universiteten. När det var omvänt ansågs formellt klädda professorer ha marginellt mer status. Med andra ord, det är bara när man bryter mot en mer formell uppförandekod som det ses som ett uttryck för självständighet.

The read sneaker effect.
Francesca Gino har också testat sina teorier med sig själv i huvudrollen. Under en rad seminarier med höga chefer som hon ledde följde hon upp med frågor om vad man trodde om hennes arvode som konsult. Deltagarna var mer benägna tro att hon ut tog ut ett högre arvode och att hon hade en större kundlista när hon var klädd i röda sneakers och kostym än när hon var klädd i mer traditionella skor. I en prestigefylld miljö som Harvard Business School har ”chefer vissa förväntningar på hur en seminarieledare ska vara klädd”, säger hon. Den som bryter mönstret betraktas som modig och kompetent, och därmed förmodligen framgångsrik. Det kallar hon för The Red Sneaker Effect.

Som man är klädd blir man rädd.
Ett gammalt ordspråk som enligt Språkrådet betyder att ”som man är klädd blir man bemött”. Mark Zuckerberg, Facebooks grundare, hånades till att börja med när han bar sin trademark hoodie vid möten med investerare på Wall Street, idag är den accepterad som en del av hans profil. Ingvar Kamprads klädsel var kongenial med IKEA. På samma sätt var Steve Jobs uniforma och sparsmakade klädsel en spegling av Apples produkter.

Vad det här betyder för ledare är upp till var och en, så länge man tänker på att det finns en större individuell frihet än man kanske från början tror. Men vi kan föra över resonemanget till hur företag ser ut och uppträder. Man måste vara ett alternativ för att kunna lyckas. De andra finns ju redan. Och då måste man kommunicera sin särart. Man kan inte vara som alla andra. Man måste väcka förväntningar och lova något mer. Det gäller hur vi klär oss (uppenbarligen) och det gäller vad vi säger. Och det gäller än mer hur vi uppträder och kommunicerar på en marknad. Man måste undvika livsstilsreklam och branschklichéer. Man måste våga bryta mot normer och självklarheter. Man får inte vara förutsägbar. Och kanske viktigast av allt, den stora dödssynden: man får inte vara tråkig.

Ett lästips för hängmattan: Sidetracked av Francesca Gino.

Vi lever i ett informationssamhälle/informationsekonomi. Ingen lider brist på information, ingen ropar efter mer. Ropar man efter något så är det mindre brus och mer substans. Vi kan googla fram all den information vi behöver men det är inte lika lätt med kunskap. Det här öppnar möjligheter för alla som vill nå ut och berätta om vad man sysslar med. Vi kan göra det genom att inte delta i bruset. Att i stället tro att människor orkar ta emot mer än ett par tre bullet points. Att förstå att vi alla vill ha kunskap om
det som kan bidra till våra liv och göra oss till dem vi vill vara. Att i stället för att förminska någon till en passiv mottagare berika dennes liv. Kunskap kan bara förmedlas när man känner respekt för varandra.

Vi måste tänka mer på kommunikation och mindre på information.
Allt du vill säga sker på mottagarens villkor, som bara lyssnar om det du säger är intressant. Och än viktigare, att allt du säger handlar om mottagaren. Du kan använda trix för att väcka uppmärksamhet, du kan lägga ut texten hur länge som helst, men den du pratar med tänker hela tiden: ”Whats in it for me?”. ”Varför skulle mitt liv bli bättre av att lyssna till dig?”. Så, information är att prata till, kommunikation är att prata med. Och när man pratar med någon så vet man att det är viktigt vad man säger och, helt avgörande, hur man lyssnar.

If a story is not about the hearer he [or she] will not listen…
A great lasting story is about everyone or it will not last.
The strange and foreign is not interesting – only the deeply personal
and familiar.
John Steinbeck

KOMMUNIKATION HANDLAR OM FÖRFLYTTNING.
Kommunikation har alltid ett syfte. Vi vill skapa nya insikter hos någon, insikter som leder till förändrat mindset och förändrat agerande. Det är bara bra kommunikation som möjliggör nästa steg, steget mot ökad kunskap. Och det är bara när den andre har kunskap om vad du gör som du har skapat förutsättningen för att ni ska kunna göra affärer tillsammans.

Men det kräver också att du gör din del av jobbet. Att du förstår vilka de är som du vill göra affärer med, att du lyssnar till det de säger, att du tittar på vad de gör, att du förstår vad de vill bli och att du gör de saker som hjälper dem ta sig härifrån och dit. Och den förflyttningen förutsätter kunskap.

VI TROR PÅ INTELLEKTUELL FREEWARE.

Det är därför vi skriver ett återkommande nyhetsbrev samt sammanställer tankar i de råd som ligger på vår hemsida. Vi tror att man måste dela med sig för att säkerställa kunskap i den värld vi numera kallar Den andra maskinåldern (med en exponentiell förändringstakt som är förstadiet i en explosionsartad utveckling – puh!). Teknik och tillämpningar förändras i en rasande takt men i grunden är vi människor desamma över tid. Vi har samma eviga behov av att bli sedda och lyssnade till, och tagna på allvar. Vi har samma eviga behov av att upptäcka nytt och förändras. Vi har samma önskan om att bli klokare och kunnigare. Och det skapar ju spännande möjligheter för alla som förstår att kunskap är så mycket mer än information.

På bilverkstaden hänger en skylt med texten ”Underverk gör vi medan du väntar, mirakel tar lite längre tid”. Det som är tänkt som en skämtsam överdrift ligger faktiskt nära sanningen.

Nio sjukhus i Michigan införde 2004 en ny metod på intensivvårdsavdelningarna. Efter tre månader hade infektionerna minskat med 60 %. Efter 18 månader hade man sparat in 75 miljoner dollar och räddat över 1500 liv. Ett mirakel! (Eller?)

Dr. Peter Pronovost gjorde en enkel checklista med fem punkter för att minska infektionsrisken. Läkarna ska tvätta händerna med tvål (1), rengöra patientens hud med antiseptika (2), lägga ett sterilt skynke över hela patienten (3), använda en steril ansiktsmask (4), använda ett sterilt skydd över katetern när den är på plats (5). Och hur kunde de här självklarheterna rädda 1500 liv? Det var väl så här man gjorde? Dr. Pronovost bad en sköterska kolla läkarna och hon kom fram till att på en tredjedel av patienterna hoppade man över minst en av de fem åtgärderna! Miraklet, som alla kallade det, var att man följde checklistan. Inga nya maskiner, inga investeringar, inte mer personal. Alla visste redan vad som behövde göras. Man gjorde bara lite mer av det och lite noggrannare. Självklarheter kan tyckas.

Baksidan med att blicka framåt.
Vi förminskar alltför ofta värdet av det vi vet och kan. Vi vill ta nya steg, vi vet att det hänt en del sen sist, vi vill veta vad vi ska lägga till. Vi tror att det krävs nya lösningar för nya framsteg. Men, vi förväxlar två begrepp. ”Alla känner till det där” är en helt annan sak än ”Alla gör det där”.Vi inför metoder som vi är övertygade om är rätt.  Vi är uppmärksamma på dem vid implementeringen och vi är stolta och nöjda när vi får bekräftelse på att det fungerar. Men sen kommer utmaningen, när det nya blivit vanligt. Då uppmärksamheten riktas åt andra håll, det som kan kallas fokuskonkurrens. Man börjar slira, runda hörn, göra livet lite enklare för att hinna med eftersom man inte kan se konsekvenserna av att hoppa över en punkt i checklistan. Och det är roligare att göra nya saker än gamla. Man vill väl utvecklas!Du känner till kick-off-scenen: ”Vi måste ha med något nytt. Vi måste se till att det blir roligt. Vi måste se till att alla åker hem vråltaggade!” Vi pratar om framtiden, nya utmaningar, nya lanseringar – och inget fel i det. Men vi får inte glömma grunden. 

 

 

En av Amerikas mest legendariska fotbollstränare, Vince Lombardi, började varje genomgång med att hålla fram en fotboll och säga: – This is a pigskin. Han visste att mycket av det om sagts tidigare var bortglömt, spelarna var fokuserade på något nytt. Det gällde att få dem att gå tillbaka till det som man redan pratat om och som han visste var viktigt. Han visste att väl ute på planen så vinner den i längden som gör alla de där små och grundläggande sakerna rätt, liksom att det är förutsättningen för att man ska kunna bygga från en stabil grund.

Det krävs tålamod att förflytta medarbetare från ”Det där vet vi redan” till ”Det där gör vi redan”. Och mycket kommunikation. M-y-c-k-e-t kommunikation!

Dave Brailsford, ledare för det engelska cykellaget Team Sky, är inne på samma sak. Det är svårt att skapa de stora skiftena, hitta radikalt nya lösningar. Han har lett teamet till stora framgångar genom att fokusera på detaljerna. Brailsford is credited with championing a philosophy of ’marginal gains’ at British Cycling: ”The whole principle came from the idea that if you broke down everything you could think of that goes into riding a bike, and then improved it by 1%, you will get a significant increase when you put them all together”. http://en.wikipedia.org/wiki/Dave_Brailsford

Målgrupp är ett av vardagsorden, så vanligt att vi för länge sedan slutat tänka på vad vi riktigt menar. Låt oss därför problematisera lite grand. Låt oss ställa oss rubrikfrågan: finns målgrupper, eller…?

Så här säger Wikipedia: De grupper som en organisation vill föra en kommunikation med går under benämningen målgrupper… Genom den kommunikation som organisationen för med en viss grupp vill man också uppnå ett visst syfte, exempelvis skapa positiva uppfattningar om företaget hos just denna grupp.

För att förtydliga vilken målgruppen är görs en ”målgruppsdefinition”, vilket är ett sätt att ringa in en viss grupp människor utifrån en obestämd massa, till exempel genom att ange ett specifikt åldersspann, inkomst, geografisk placering, hushållsstorlek, intressen eller livsstil för dessa personer. Exempel: ”kvinnor 18–25 år”, ”villahushåll i Kronobergs län”, eller ”personer som använder Internet i genomsnitt 1–3 timmar/dag”.

Sista meningen är ganska karaktäristisk, så brukar vi beskriva målgruppen: kön, ålder, intressen och lite annat. Vi menar med det att det finns en grupp där ute som man kan ringa in ganska så väl. Vi definierar målgruppen som vi på något sätt ska tillfredsställa, målgruppen blir subjektet och vi blir (förminskar oss) till ett objekt. Men, här kommer det stora MEN:et in, är det verkligen så eller är det så vi vill att det ska vara? Låt oss i stället vända på resonemanget och tänkandet och säga tvärtom, vi skapar målgruppen, den finns inte innan vi skapat den. Det kräver om inte bevis så i alla fall exempel.

Låt oss börja på 50-talet.

Ford gick uruselt. Gamle Henry tyckte att allt var som det skulle förutom att bilköparna var idioter som inte förstod sitt bästa medan sonen Edsel ville förändring. Kampen dem emellan pågick i många år, positionerna var låsta, försäljningssiffrorna dök. Då kom någon på den förlösande idén att man kan väl fråga målgruppen (definierad ungefär som i beskrivningen ovan). Man genomförde den största marknadsundersökningen någonsin och fick reda på vad bilköparna ville ha. Bilmodellen döptes efter Edsel och levererades till marknaden. Resultatet? Den största floppen någonsin. ”Få bilmodeller har haft en så solid bakgrund av marknadsundersökningar och ännu färre har misslyckats så fullständigt” skrev Vi Bilägare. Ford var nära att gå under. Och ändå hade man definierat en målgrupp, frågat dem vad de ville ha, tillverkat just det – och mötts av ren otacksamhet. I ärlighetens namn ska vi tillägga att det fanns en del andra svårigheter i omvärlden som bidrog till att Edsel har blivit synonymt med fiasko.

 
Vi förflyttar oss tiotalet år framåt.
Volvo satsar på USA. I bilens hemland är man stolta över sina fantastiska och vackra bilar, som gör den amerikanska drömmen möjlig med arbete centralt och boende i ett trevligt villaområde. På vägen hem kan man svänga in på en drive-in och uträtta ärenden och köpa mat. (McDonalds börjar förstå hur det hänger ihop.) Bilen är idealiserad och bilindustrin ryggrad i ekonomin. Tror någon att det bland alla de som körde Cadillac, Chevrolet, Buick, Dodge fanns en stor grupp som varje morgon vaknade och irriterat tänkte: varför finns det ingen ”safety car”?

Volvo kom in på marknaden med spännande marknadsföring, kampanjer som väckte uppmärksamhet och skapade nya insikter. Säkerhetstänkandet hade fått fäste, Volvo blev bilen för välutbildade människor som vände ryggen åt det yttre som stora fenor och fantasifulla fronter och i stället tittade på insidan och uppskattade förstärkningsbalkar, krockskydd och rostbehandling. Fanns den målgruppen eller var det Volvo som skapade den?

Nokia dyker.
Nokia gick som tåget och var ett av världens starkaste varumärken. Kundnöjdheten var hög, Nokias dyrare modeller var högsta status, några exemplar togs fram i guld liksom för att understryka det. Varje ny Nokia var state of the art, utvecklingens senaste och högsta steg. Gick en massa människor omkring och tänkte: varför har man inte slagit ihop telefonen och datorn i en enhet, kanske till och med stoppat in en kamera, hoppas att det blir så en dag. Knappast. Först Blackberry och framför allt Apple med sin iPhone skapade en helt ny målgrupp. Fanns den där innan? Nej. Det var i mötet med iPhone som den uppstod.

Det är alltid så med stora nyheter, de skapar en ny målgrupp. De uppfostrar oss konsumenter till att tänka på ett sätt som tidigare var okänt för oss. De utbildare oss och får oss att känna oss klokare. De klumpar ihop oss med samma behov och intressen och vi kan just i den stunden kallas en målgrupp, men bara just i den stunden.

Du vet vilka det är.
Mac, Swatch, Airbnb, über, Starbucks, Spotify, Ryanair, Ikea och alla andra som vi möter varje dag som representanter för en tydlig målgrupp har själva skapat den. Och på andra kanten har vi de som också skapade sina målgrupper men som det inte gick så bra för, som Kodak och Facit. De hade sina målgrupper tills någon annan kom och förändrade människors insikter, mindset och handlande.

Först genom muren blir alltid blodig.
Stora genombrott föregås nästan alltid av små. Steve Jobs hävdade att man på hans olika bolag inte kommit på något riktigt nytt men att man kombinerat det som redan fanns på ett smartare sätt. De riktigt små pionjärerna tänker sällan i målgrupper, de litar mer på sin egen intuition. De brinner för en idé men har sällan vare sig kunskap eller muskler i tillräcklig grad. De kan grunda för de större och på det sättet kan de börja skapa det som senare kan bli en målgrupp, de som beskrivs som de första av de första bland Innovators på Rogers Bell Curve.

Fins din målgrupp eller skapar du den?
Låt oss gå tillbaka till rubriken och fråga om din målgrupp finns. Svaret kan bara du formulera. Om du är fullständigt övertygad om att din målgrupp existerar och att det är lätt att beskriva den, då har någon konkurrent redan skapat den marknaden och då får du verka på dennes villkor, eller också har du skapat den själv och då får du acceptera att andra kommer in och slåss med dig på ”din” marknad, om din målgrupp.

Den här filmen kanske hjälper till att reflektera kring frågan: finns målgrupper eller kan vi skapa dem?

 
Men kan man ha en grupp människor alldeles för sig själv?

Ja, det är svårt men inte omöjligt. Det enkla svaret är: Lova mer. Och håll det. Det lite längre svaret får vi återkomma till.

Vi vill alla göra något för dem som på något sätt behöver hjälp. Dagligen möts vi av rapporter om missförhållanden, problem eller sånt som kan förbättras. Vi engageras för stunden och sen går vi vidare med våra liv. Vi vill bidra till en bättre värld, men vad eller hur gör man?

I USA har DoSomething.org gjort något åt vår önskan om att skapa en bättre värld. Idag har man engagerat 3,5 miljoner unga människor i olika projekt. Från det lilla till det stora. Huvudsaken är att man har ett starkt engagemang som man är beredd att bidra med. DoSomething arbetar med mängder av förslag. Och räcker inte deras är det bara att addera till egna. Vi har väl alla något som vi tycker suger och som vi vill ändra på.

MEN OCKSÅ MÅNGA ANDRA MER ELLER MINDRE VÄSENTLIGA SAKER:
Free to Pee Petition: All-gender bathrooms allow trans & gender nonconforming people to feel safer when they’ve gotta go”.
Food Forward: Donate extra cafeteria food to a homeless shelter in your town.
Veggie Surprise: Prank friends with a meat-free BBQ to improve the planet.
BookItForward: Create a ’take one, leave one’ book swap to promote literacy.
Stop Climate Change: Take action to stop climate change and protect our planet.

Från att enbart ha verkat inom USA etablerar sig nu DoSomething i ytterligare 10 länder under 2015, under parollen ”Making the world — yes, the WORLD! — suck less!” (http://en.wikipedia.org/wiki/Do_Something).

Förändringar kan bara skapas genom engagemang.
Engagemang och intresse leder till nya insikter som i sin tur förändrar mindset som i sin tur är förutsättningen för vårt handlande. Och speciellt för yngre människor handlar det om att få utlopp för sitt engagemang nu, i stunden. Ord och handling bör vara ett. Belöningen och gensvaret måste komma snabbt.

Och så är det ju i alla andra sammanhang också. Det vi säger måste vara relevant i nuet, det måste finnas en lösning nu, det måste gå att göra en beställning (eller vad det nu är) nu. Att vänta till sen är aldrig bra när jag är beredd att handla just nu.

Många företag agerar för långsamt, man vill vara säker (vad nu det är). Många företag uppträder för slätstruket, rädda för att väcka känslor och sticka ut (och ändå är tråkighet den största synden man kan begå). Bara det som sticker ut kan få vår uppmärksamhet. Bara det som är viktigt och riktigt meningsfullt kan få vårt engagemang.

Det som är viktig brådskar.

Det som är riktigt, riktigt viktigt måste göras nu, det kan inte vänta. Så är det alltid för alla som är riktigt, riktigt engagerade och så är det följdriktigt för riktigt, riktigt framgångsrika företag.

Till en början går dina ansträngningar ut på att skapa en produkt eller en tjänst som kan få betydelse. Som löser ett problem, som förenklar tillvaron, som är bättre än det som finns, som är vackrare, som är billigare. Fram till nu är du den enda som vet vad du skapat, något som du är nöjd med och därför är övertygad om att människor vill ha. Du har klarat av det största problemet. Du är full av tillförsikt.
Att bygga något fantastiskt är bra men inte tillräckligt för att sprida din produkt. Du måste väcka uppmärksamhet, väcka känslor, skapa förståelse och intresse. Du måste kunna nå människor och du måste få dem att bry sig. Och det är svårt. Produkten i sig är viktig men den räcker inte på långa vägar.
Historien är full av exempel på att den bästa produkten inte alltid vinner. Nu måste du få oss andra att förstå din produkt eller din tjänst eller din inställning. Du måste väcka våra tankar och sätta igång våra drömmar. Vi köper inte produkter, vi köper berättelser som hjälper till att tala om för oss vilka vi är och vad som betyder något för oss. Alltför många utgår från en marknadsföringsmodell som är både korkad och otidsenlig:

 

Korkad för att den är överförenklad och inte ens teoretiskt rätt. Otidsenlig för att den hänger kvar i kurslitteraturen från en tid när man enkelt delade upp marknadens aktörer i avsändare och mottagare. Men ingenting är sig likt. Alla är idag aktörer och därmed både sändare och mottagare. Alla kan skicka meddelanden. Alla kan skicka bilder. Varje dag laddar vi upp och delar nästan 2 miljarder bilder över webb och appar. Vi tittar på mobilskärmen 200 gånger om dagen.

Av de 3,5 biljoner fotografier som har tagits sedan den första bilden, av en hektisk Parisgata år 1838, togs hela tio procent under förra året. För inte särskilt länge sedan var de flesta bilder analoga och framställdes med hjälp av silverhalid och andra kemikalier. Men det analoga fotot nådde sin kulmen 2000. Idag har över 2,5 miljarder människor en digitalkamera och en stor majoritet av alla fotografier är digitala. Effekten är häpnadsväckande: enligt uppskattningar tas det idag fler foton på två minuter än vad det gjorde under hela nittonhundratalet. Aldrig har vi dokumenterat människorna och händelserna i våra liv mer ingående och regelbundet och aldrig har vi delat dem bredare och enklare. Ur Den andra maskinåldern av Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee.

 
Så många intryck så lite tid.

Det är bara om vi kan väcka uppmärksamhet i en värld som har nog av allting som vi kan komma i fråga. Det är bara om vi kan få tillfälle att berätta vår historia som vi kan bli kända. Det är bara om vi förmår betyda något som vi kan bli omtyckta. Och det är vad marknadsföring handlar om: att bli känd och omtyckt!

En bra produkt är en förutsättning. Men det räcker inte. Det tekniskt bättre Betamax-systemet förlorade mot VHS (båda saliga i åminnelse). John Williams ”Stoner” sålde sparsamt efter publiceringen 1965 och fram tills NY Times slog på stora trumman för några år sen – idag säljs boken i miljonupplagor och betraktas som ett mästerverk. Tom Petty and The Heartbreakers som är ett genuint amerikanskt rockband fick inga framgångar på hemmamarknaden förrän de lyckades i England, som då var popens coolaste ställe. Det måste till något mer för att en bra produkt ska kunna lyft.

Ibland är kloka, kunniga och engagerade människor oense om svaret på en viktig fråga. Då vet vi att vi det är en diskussion som är värd att ta.

Även tomten reflekterar idag över sitt uppdrag och sitt uppträdande, sin målgrupp och hur han kommunicerar med den.

När det finns motstridiga svar på uppenbara frågor, då vet vi att de inte är uppenbara. Och vi vet också att med svaren följer ansvar.

 

 

 

Läs här och se den här filmen om Dunning–Kruger-effekten.

Los Angeles Times skriver om våldet som aldrig tycks ta slut och som förändrar livet för alltid för de som berörs:
One of the parents wrapped his arm over the shoulder of a teenage boy in a gray Saugus sweatshirt. The boy was hyperventilating and counting his breaths aloud.
“One, two, three,” he said. “One, two, three.”
“It’s over, son,” the man said. “It’s over.”

 
HUR KAN MAN FÖRÄNDRA MÄNNISKORS MINDSET? 
ÄR DET EN FRÅGA OM KOMMUNIKATION?
 

Vi förväntar oss framgången och tycker oss förtjäna den.

Vi förbereder oss för att välkomna triumfen. Kanske så mycket att vi värjer oss för motgången, trots att vi vet att det är då vi ställs på prov.

Det är då storhet blir viktig. Det är då ansträngningen i sig får bli belöningen, även om målet inte uppnåtts.

Det är i motgången och i misslyckandet vi mäter det som är väsentligt.

Det är då det som kommuniceras kan förändra allt. Om ett av rymdprogrammets djärvaste steg skulle misslyckas förbereddes ett av de vackraste tal som aldrig behövde hållas.

Allt är kommunikation. Även i nära relationer. Det som är självklart för oss själva är kanske inte självklart för den andra.

Orden behövs alltid för att sprida ny kunskap och för att förändra. Men orden behövs också för att förstärka och fördjupa det som finns. I filmen nedan kan vi se hur orden lyfter upp och levandegör. Och bekräftar en allmängiltig sanning: Kommunikation är allt.

Den 25 oktober släppte Bruce Springsteen soundtracket ”Western Stars – Songs From The Film” som innehåller liveframträdandena från filmen ”Western Stars”, en film där Springsteen gör regidebut tillsammans med samarbetspartnern Thom Zimny.

Vägen till det unika är ofta förunderlig och aldrig förutsägbar. Så här förklarar Steven Van Zandt:
”In those days, he said, you were judged by how well you could copy songs off the radio and play them, chord for chord, note for note: “Bruce was never good at it. He had a weird ear. He would hear different chords, but he could never hear the right chords. When you have that ability or inability, you immediately become more original.”

“The first thing I noticed were all these signs Kanye had put up on the walls.

No tweeting
no hipster hats
all laptops on mute
just shut the fuck up sometimes
no tweeting please thank you
no blogging
no negative blog viewing
don’t tell anyone anything about anything we’re doing!
No racking focus while music is being played or music is being made
total focus on this project in all studios
no acoustic guitar in the studio
no pictures

I wasn’t sure what tweeting was but I did know that something different was taking place here.”

ur Hurricanes – a memoir av Rick Ross